Bindvävsmassage

Bindväven har till uppgift att hålla ihop och hålla formen på vår kropp och dess olika delar, men ibland kan det bli för mycket. Vid olika sjukdomstillstånd förändras bindväven och blir tät och oelastisk. Blodgenomströmningen försämras och det är förstås inte bra för kroppen.
Massagen har ett gammalt rykte om sig att vara smärtsam, det kan den också vara i början av en behandling eftersom man är extra känslig då, men efterhand som man tillfrisknar kan terapeuten ta hårdare utan att det gör ont.

 Vid bindvävsmassage används inte samma grepp som vid annan massage. Man använder en teknik där man med långfingret och ringfingret drar isär bindväven. Varje behandling inleds med en grundbehandling kring bäckenet och ryggslutet. Behandlingen leder till att spännings nivån sänks vilket gör att muskulaturen slappnar av, blodcirkulationen ökar och smärtkänsligheten minskar.

Om man har ont i t.ex ett ben sker behandlingen där nerverna som har kontakt med benet, går in och ut i ryggraden och det centrala nervsystemet. Reaktionen fås i hela det segment som nerven är kopplad till, därför kallas massagen också för "nervterapi."

Bindvävsmassage rekommenderas som kompletterande eller som ensambehandling vid vissa speciella sjukdomstillstånd, t.ex. kroniska inflammationssjukdomar som reumatism, gastrit, tarminflammationer och prostatit. Andra mindre allvarliga symtom som förhöjd muskel spänning, huvudvärk, förstoppning, mensrubbningar och cirkulations problem lämpar sig också för behandling med denna metod.

Metoden att massera bindväven utvecklades i Tyskland av sjukgymnasten Elisabeth Dicke 1885-1952). Hon hade själv problem med blodcirkulationen, i ett ben. Läkarna ville amputera, men Dicke vägrade, började behandla sig själv och blev bra i sitt ben. I sam- arbete med läkare utvecklade hon sedan metoden.