Befrielsen är nära

©hanne svensson, 2009
Framställd på www.vulkan.se
Ansvarig utgivare: hanne svensson


Befrielsen är
nära
hanne svensson

1
Min väg till befrielse
Befrielsen är alltid nära,
Den finns där hela tiden.
Vi förstår det bara inte.
Befrielse från alla våra slöjor.
Att bli fri.
Bli fri från allt som hindrar oss från att se den vi
verkligen är.
I allt vårt strålande ljus.
Om vi förstod hur tunna slöjorna är.
Så lätta att se igenom – så skulle vi inte låta oss
hindras.
Vi är alltid hemma i oss själva – vi är alltid den
vi verkligen är.
Vår innersta kärna är alltid hel och perfekt.
Det är bara slöjorna som hindrar oss och andra
att se vem vi är.
Titeln kom till mig på en sångworkshop med
Bodil jan-2008. Vi sjöng sången från ”Jösses
flickor”. En text som jag lyssnade gång på gång
och som betydde mycket för mig som ung vuxen
– speciellt raderna
2
”en dag ska barnen säga, tack mödrar det gjorde
ni bra, ja. En dag ska barnen säga, denna
mänskliga värld vill vi ha.”
En text som berörde mig mycket djupt utan att
jag tänkte så mycket på varför.
Jag har inte lyckats ändra världen men jag har
ändrat mig själv.
Plockat bort många av mina slöjor – det enda
sättet att verkligen förändra.
När vi strävar efter att bli vårt sanna jag – i all
vår prakt och med tillgång till hela vår kapacitet.
En strävan som är det enda sättet att förändrar
världen – steg för steg.
3
Pilgrimsleden ”el Camino”, det kändes djupt in
mitt hjärta – en längtan vaknade – en längtan att
vandra där.
När känslan är så stark vet jag att det är rätt – att
det är viktigt.
Det har jag lärt mig mer och mer de sista åren.
Min inre röst som leder mig rätt.
Den känns i mitt inre – i mitt hjärta.
Rösten som tydligare och tydligare leder mig till
det som jag behöver.
Rösten som är som en tanke men ändå
annorlunda.
Vet att jag måste lyssna även om jag inte har en
aning om varför.
Svaren kommer efterhand som jag gör det, jag
måste göra.
”Jag måste vandra där”.
Helt nytt för mig att vandra.
Tycker om att gå – gå ganska långa sträckor.
Men så långt.
Kan jag det?
Hur gör man?
Hur ska det gå till?
Hur ska jag få pengar till det?
Vem ska ta hand om mina två minsta barn under
tiden.
4
Frågorna var många och signalerna var lika
många – det här är viktigt. Signalerna kom från
mitt hjärta och utifrån. Tv-program, människor
omkring mig pratade om leden, fick en bok i min
hand.
”Den får du. Jag tror att du behöver läsa den”.
Bente gav mig boken utan någon förväntan att få
den tillbaka.
Steg för steg klarnade det – olösliga problem
löste sig. Från helt olika och oväntade håll – med
olika människor som redskap. Så är det - vi kan
inte upptäcka med vårt förnuft alla de
möjligheter som finns där. Som finns där som en
lösning när vi gör det som är rätt.
Universums sätt att hjälpa oss. När vi lyssnar och
tar till oss det som händer så går allt så mycket
lättare. Allt händer av en orsak – alla möten, ja
allt. Ta det på allvar – använd de gåvor och den
information som du får.
5
Ett redskap för mig var den person som verkade
komma från ingenstans och erbjöd sig att utbilda
mig till ReikiMaster.
”Du kan vänta med betalningen. Du kan betala
lite varje gång du själv håller en kurs” En helt ny
tanke.
Kan jag utbilda?
Verkligheten visade mig att det var möjligt – det
var lätt och det var rätt. Nu är utbildningar en
naturlig och underbart rolig del av min vardag.
Gav mig iväg med mina två minsta barn och blev
helt tagen av leden. Alla aspekter av leden.
Enkelheten, naturen, kroppens glädje, alla möten
och det djupa mötet med mig själv.
Måste gå igen och igen.
Denna vandring som hjälper mig på så många
sätt. Den hjälper mig att skriva min bok som har
legat under ytan i många år.
En bok om mitt liv
Massor av skrivna sidor men ingen form och
ingen energi i det. Leden har hjälpt mig att
förstå, fått saker att landa i mig.
6
Omöjlig att skriva utan vandringarna så därför
får de vara med här i min bok som en bas i
tillbakablickarna i mitt liv.
Allt som hänt i mitt liv har lett fram till nu.
Upplevelser som har präglat mitt liv på så många
sätt. De har hjälpt mig att förstå och det är en
gåva i arbetet med andra människor.
Egna upplevelser som bearbetas skapar en djup
förståelse – kunskap sjunker ner i kroppen och
bildar en helhet. En förståelse som förankras i
hela mig. Kunskap är en gåva men kunskap som
blir integrerad ända djupt nere i vårt inre, blir till
visdom.
7
En av mina starkaste upplevelser som präglat
mitt liv – precis så som jag upplevt den i mina
tillbakablickar in i mig själv:
Domkyrkan är stor och ståtlig. Väcker känslor i
min 7-åriga kropp som jag inte förstår.
Förundran spritter i min kropp. Vi stiger in. Den
känns så bekant. Mina tre syskon, föräldrar,
mina morbröder – alla går vi in. Jag vill titta på
allt som finns där. Går runt i min egen värld. De
andra försvann ur mitt medvetande. Det här var
min upplevelse. Allt var så stort - så mäktigt.
Frid – en underbar känsla. Det finns något
större – det vet jag – djupt, djupt inne i mig.
”Kristi återkomst i härlighet” en stor
keramiktavla tar all min uppmärksamhet. Högt
uppe. Böjer huvudet bakåt så att jag kan se. Bara
jag och tavlan. Sjunker in i tavlan som om det är
allt som är, just nu. Det vackraste jag har sett.
Faller ner på knä. Ingen tanke – bara faller ner
på knä. Stentrappan är hård och kall. Men det
betyder inget.
Allt är känsla och total närvaro.
8
Kristus kommer ut ur tavlan, sagolikt vacker.
Vita fotsida kläder – kärleken strålar från
honom. Uppenbarelse fyller hela min själ. Tid
och rum försvinner. Långt eller kort ögonblick –
tid finns inte.
Slits plötsligt ur allt den vackra. Chocken är
total – var är jag – vem är jag?
Någon drar mig i armen.
Mamma skriker högt i falsett. ”Är du helt
galen?”
Jag förstår inte vad som händer.
Slits och dras – längs med det hårda stengolvet.
Blir mer och mer medveten om var jag är.
Kommer tillbaka till min kropp.
Överöser mig med ord med sin gälla röst.
Hemska ord.
Ord som gör ont.
Slår in i mig.
Pilar som sliter upp min oskyddade hud.
Måste stänga till för mitt inre.
Inget som skyddar mig.
Du är galen – vad gör du? Orden snubblar ur
hennes mun som stenar som faller på mig med
all sin tyngd.
9
En del av mig är kvar i friden och glädjen och en
del av mig är skräckslagen. Vad händer? Vad
ska hon göra med mig?
Hon drar mig ut genom dörren – jag ramlar –
hon fortsätter att dra. Jag försöker komma på
fötter. Det gör ont när golvet skrapar mot mina
ben.
Hon slå mig och drar i mitt hår. Hur kan du bära
dig åt så – vad tror du att alla tänker. Är du helt
galen. Du är galen det har jag alltid sagt.
Rösten fortsätter och fortsätter – jag samlar upp
mig – försöker sätta på mitt pansar – mitt skydd.
Jag finns kvar som en liten prick längst där inne.
Ingen kan nå in där.
Tillbaka i bilen – kan inte prata – får vara ifred
– djupt därinne.
Händelsen försvann djupt, djupt ner i det
omedvetna - chocken satt kvar i kroppen. Alltid
kvar som en ständig djup, inre spänning.
Känslorna väcktes upp gång på gång – rädslan
i kroppen tog över – tog all plats. Rädslan tog
över – bestämde vad jag kunde och inte kunde
klara av. Jag förstod inte varför rädslan,
stelheten, darrningarna i kroppen fanns där.